Jag har gjort en sak rätt i år
Golvet behöver moppas, igen. Palmen, en två meter hög yucca, är på väg att vissna – Stockholms soltimmar klockar in på noll i december 2020, och trots klimatförändringarna räcker den gråmjölkiga himlen knappt för att hålla liv i en ormbunke. Ännu mindre i en journalists "kreativa tänkande".
Det enda som får mig att jobba på morgonen är att Ekot övergår i Ring P1 vid 9.30, ett program jag inte klarar av att lyssna på – det är smärtsamt att höra de duktiga programledarna be om folk att ringa in och "ha åsikter". Jag fantiserar om att det är en sorts repmånad för SR-anställda, man måste klara det då och då för att visa att man "har det i sig".
Att vara hemma dygnets alla timmar under en lagom vidrig höst gör mig inte på gott humör. Därför är det först nu jag orkar lansera den här hemsidan, som är byggd av min bror och som jag är rakt igenom glad för – tack så mycket!
En sak har jag gjort rätt. Eller jag och jag. Ingen visste att pandemin skulle bli något, för jag minns att vi skakade hand med säljaren och hennes skotska pojkbän. Vincent var en av fyra syskon, tror jag, och bodde med sin mamma och mormor. Men jag hade efter tre års lågintensiv övertalning från min flickvän gått med på att skaffa ett djur. Jag tänkte väl att det kunde bli dyrt och krångligt, och ärligt talat lite märkligt – det finns något megalomant att bestämma sig för att äga ett djur – men alla sa att jag hade fel.
Den skotska pojkvännen blev ledsen när vi packade in Vincent i bilen. Katten, som då kallades för Tiger, var hans favorit.
Snart ett år senare är jag väldigt glad över att jag gav upp för påtryckningarna. Han är ett sällskap på dagarna, han sitter med under Skype-intervjuerna, han minglar med mina kompisar.
Tack vare ett halsband med GPS kan jag se hur långt han rör sig (alldeles för långt). Han har gett mig mer än en hjärtattack när han korsat en högtrafikerad bilväg, han har kostat dyra veterinärbesök och han har rymt. Han har varit dyr och krånglig, men precis som med förlossningar är det väl något man glömmer när det passerat.
När jag var ute en kväll och promenerade med Vincent (inget koppel, han följer efter mig som en hund) stannade en kille mig och sa att katten är "fantastisk" (Vincent hälsar på folk, som en hund) och förgyller hans liv .
Och det gör han förstås för mig med. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en katt-kille, på samma sätt som jag aldrig trodde att jag skulle bli en kaffe-kille, eller en Vasas flora & fauna-kille, men här är jag.
Som Iris viljanen sjunger: "man har knappast levt om man inte har en prick i något register när man dör" (alltså Svenska kennelklubbens register för Djur-ID) .
